Plugget vs. Dansen.
Här sitter jag nu denna onsdagskväll och pluggar maniskt till morgondagens svenska prov. (eller alltså, pluggade innan jag började skriva inlägget) Ungefär kl nio kom jag hem efter att ha dansat i ca fem timmar och sedan varit på premiären för en dansföreställning med companiet Vind Häxor. Efter att ha packat upp skolväskan, slängt in tvätten i tvättmaskinen och matat min kära spindel Spike, slängde jag ihop en sallad som faktiskt blev hyfsat lyckad.
När denna sena kvällsmiddag var över kunde jag som vanligt konstatera att det inte fanns en ända cell i min kropp som var villig att samarbeta med mig. Men ändå är fallet så att jag måste gräva mig ner i ett antal sega skolböcker som jag hels bara skulle vilja slänga in i väggen. Bokstäverna vekar bara smälta ihop och jag får absolut inte någon struktur på det jag ska göra what so ever. Men ändå så är det oundvikligt, Svenska provet kommer att äga rum imorgon! Det finns absolut NO ESCAPE.
Allt handlar ju om PRIORITERING, ett mycket trevligt ord, vad ska man prioritera? Jag ska vara en färdigutbildad dansare om ca två och ett halvt år och idag har jag inte alls kommit särskillt långt på den vägen. För att detta ska bli möjligt måste jag alltså ägna varenda möjliga sekund åt dansen. -Stannar man kvar i skolan och jobbar med sin kropp varje dag så blir det mindre tid till att plugga så är det bara.
Jag har automatiskt valt att prioritera dansen den här tiden som jag har gått på kungliga svenska balett skolan. Jag vet inte om det är en såkallad felprioritering, men det jag vet är att jag vägrar att gå medelvägen och att i slutändan bli stående utan att vara riktigt bra på varken det ena eller det andra. Därför väljer jag dansen, för det är vad jag vill, allt det andra får helt enkelt vänta.
Men som man säger, ingenting är någonsin helt svart eller vitt. Jag sitter ju ändå här med mina böcker och försöker förstå mig på massor av konstigheter om litteraturhistoria. Varför? Efter allt detta prat om att prioritera. Det vet jag inte ens själv. Kanske beror det på att jag förr i tiden var så ambitiös när det gällde teoretiska skolämnen så att det finns mycket hårt inprentat i mig, eller kanske är det för att jag i framtiden egentligen är menad att bli någon slags litteraturforskare. I vilket fall så är jag ändå glad att jag har min lilla förmåga att plugga kvar och jag hoppas att den följer med mig genom resten av mitt liv.
När denna sena kvällsmiddag var över kunde jag som vanligt konstatera att det inte fanns en ända cell i min kropp som var villig att samarbeta med mig. Men ändå är fallet så att jag måste gräva mig ner i ett antal sega skolböcker som jag hels bara skulle vilja slänga in i väggen. Bokstäverna vekar bara smälta ihop och jag får absolut inte någon struktur på det jag ska göra what so ever. Men ändå så är det oundvikligt, Svenska provet kommer att äga rum imorgon! Det finns absolut NO ESCAPE.
Allt handlar ju om PRIORITERING, ett mycket trevligt ord, vad ska man prioritera? Jag ska vara en färdigutbildad dansare om ca två och ett halvt år och idag har jag inte alls kommit särskillt långt på den vägen. För att detta ska bli möjligt måste jag alltså ägna varenda möjliga sekund åt dansen. -Stannar man kvar i skolan och jobbar med sin kropp varje dag så blir det mindre tid till att plugga så är det bara.
Jag har automatiskt valt att prioritera dansen den här tiden som jag har gått på kungliga svenska balett skolan. Jag vet inte om det är en såkallad felprioritering, men det jag vet är att jag vägrar att gå medelvägen och att i slutändan bli stående utan att vara riktigt bra på varken det ena eller det andra. Därför väljer jag dansen, för det är vad jag vill, allt det andra får helt enkelt vänta.
Men som man säger, ingenting är någonsin helt svart eller vitt. Jag sitter ju ändå här med mina böcker och försöker förstå mig på massor av konstigheter om litteraturhistoria. Varför? Efter allt detta prat om att prioritera. Det vet jag inte ens själv. Kanske beror det på att jag förr i tiden var så ambitiös när det gällde teoretiska skolämnen så att det finns mycket hårt inprentat i mig, eller kanske är det för att jag i framtiden egentligen är menad att bli någon slags litteraturforskare. I vilket fall så är jag ändå glad att jag har min lilla förmåga att plugga kvar och jag hoppas att den följer med mig genom resten av mitt liv.
Kommentarer
Trackback
